Kendra

Jag HATAR att ha hjärnskakning. Verkligen. Det är hur tråkigt som helst. Jag får inte göra något kul, till exempel rida. Jag får inte ens skritta. Och jag har inte ridit på två veckor, och det känns i hela kroppen hur jag saknar det när jag satt igår och tittade på min grupp och på pappa när han red i sin grupp. Och Classe ville jobba såg jag, han gick jättefint i form när pappa red, och pappa har inte ens någon aning om hur man gör (min ridlärare frågade pappa vad vi gjort med honom). Men Classe blev sig själv senare när de började trava, och gick riktigt segt med pappa som han brukar göra. Och det kliade i fingrarna på mig, jag ville sitta upp och göra rätt. Gud vad jag ville rida. Många ryttare tycker det är mycket roligare att rida själv, men jag tycker att det roligaste är att rida i grupp med tränare. Jag älskar min grupp, men om jag har otur så kommer vi att slås ihop med gruppen innan oss, och jag tycker inte om dem. De är så snobbiga. "Hej, jag är MYCKET bättre än dig på att rida." Okej, alla är inte så men många. Å andra sidan, jag kan ha fel. Ridning är en snobbsport, och det är lätt att få fel intryck av folk när man ser dem rida. Ett bra exempel på det är Jennifer i min grupp. Innan hon och Cissi började i vår grupp så red hon i gruppen innan oss, och jag tyckte inte om henne alls för hon såg så snobbig ut. Men sen började jag prata med henne, och hon är jättegullig. Så egentligen ska man inte döma folk efter hur de ser ut på hästryggen, men det gör man iaf. Och jag känner en del i gruppen innan, och jag tycker inte om dem. Blä. Jag vill ha min grupp för mig själv!

Puss och kram!