Kendra

Nu är det slut. Jag vet inte hur mycket de är jag har gråtit idag, och jag tror inte att det är slut på tårarna än. Jag kommer att sakna min klass hur mycket som helst.. I höst heter vi alla olika saker, det är inte längre vi i 9c utan jag i SPIT07. Det här är inget kul. Jag älskar min klass, varenda en av er. Aldrig mer kommer vi sitta i samma klassrum. Aldrig mer kommer jag höra Timmys galna kommentarer, skratta åt Victors flummiga uttalanden, lida med Cassandra när killarna utsätter henne för busstreck. Aldrig mer kommer jag höra raspet av penna mot papper när vi alla sitter och skriver ett prov, lida med lärarna som försöker få tyst på oss, diskutera ett prov. Aldrig mer kommer jag skratta åt stackars Hannes som blir förföljd av Berit trots att han lämnat tillbaka sin bok för två år sen, lyssna på Pontus prat om båtar och vänta på att lektionerna ska börja igen. Aldrig mer ska jag och Sonja sitta och flumma på bänken vid no-salarna, aldrig mer ska vi lyssna på Rogers prat om miljön och höra Bojans skämt på skånska i gympasalen. Det är så många aldrig mer 9c, och bara att tänka på det får mig att börja gråta. Jag ser inte fram emot en höst utan en skolstart på skogsängsskolan med er. Det är inte skolan i sig jag kommer sakna, det är skolan och lektionerna med er.

Och nu är det slut. Fy fan. Jag tror jag går och gråter lite till.

Puss och kram