Kendra

Efter ridningen idag blev jag helt plötsligt apatisk. Eller, inte apatisk. Känslodöd på gränsen till gnällig. När jag sen pratade med pappa på vägen hem, så blev jag jättenedstämd och sa att det känns så segt allting just nu. Som om jag inte kan lyckas med något. Men pappa gjorde mig lite gladare. Han sa att han var imponerad av mig, att jag lyckades hålla så många bollar i luften. Jag sköter skolan, tränar med Sonja, tar mer och mer tid till stallet ju mer mina medryttare backar, jag extrajobbar. Att jag lyckas hålla igång allt det där.

Men jag tycker ändå att det känns som om jag försöker hålla alla dessa bollar i luften, men det går inte. Som om så fort man försöker igen och kastar upp dem, så ramlar alla ner igen. Och jag kände att jag var tvungen att träffa någon och prata av mig, för så här deppig brukar inte jag bli. Jag behövde prata av mig med någon. Men jag kunde inte komma på vem, för det känns inte som om jag förtjänat det. Jag har inte funnits där för mina vänner när de behövt mig, då kan jag ju inte begära att de ska finnas där för mig.

Och bland det som känns jävligast, är att oavsett hur mycket jag behöver träffa någon och prata och gråta ut eller något, så kan jag inte. För jag har ekonomiprov imorgon som jag måste plugga till. Fan också.

Konsten att jonglera är få förunnat.