Kendra

Tittade runt lite på bilddagboken, och upptäckte en sak. På en del tester ska man välja antingen eller mellan två alternativ. Ni vet, tanter eller barn, choklad eller lakrits, stockholm eller göteborg etc. Och på många av dessa finns valet vänskap eller kärlek. Många har kryssat i båda. Och jag har bara en sak att säga till det.

SÅ FAN HELLER!

Hur många kan, handen på hjärtat, säga att de inte glömt bort sina kompisar när de blivit tillsammans med en kille eller tjej? Att de inte tappade kontakten med kompisarna när de blev tillsammans med någon? Att de inte prioriterade att träffa sin pojkvän/flickvän på helgen framför att träffa kompisar?

Svaret är, inte många. Vad jag vet, så är det människor som har ett långdistansförhållande som lyckas hålla igång sina vänskaper, just därför att de inte har möjlighet att träffa sin partner speciellt ofta. Medan de som bor nära varandra har en förmåga att bli helt uppslukade av varandra och glömma allt annat. Kompisarna blir bortglömda, och oftast inte ihågkomna förän förhållandet tar slut. Och då förväntar man sig att bästa kompisar ska komma tillbaka som en hund, viftande på svansen och finnas där igen, som om ingenting har hänt, och trösta och säga att allt kommer ordna sig. Och om kompisen inte vill det, så blir personen skitsur och påstår att kompisen skiter i honom/henne (framför allt tjejer nu) trots att det varit tvärtom länge. Så länge man är i ett föhållande så förstår man inte kritiken som kompisarna framför (om de framför den) om att personen som är i ett förhållande inte bryr sig om vännerna längre. Men så fort man är ur förhållandet så är rollerna ombytta.
En del inser att de inte längre har tid att träffa sina kompisar, men kanske inte varför de inte har tid. Man säger ofta "det var jättelänge sen vi sågs nu, men jag har inte haft tid" när man innan förhållandet hade gott om tid. Man skyller på skolan, nya jobbet, mycket att göra etc etc,  men verkligheten är att man istället för att umgås med sina vänner har valt att vara med sin pojkvän istället.

Jag vet att det låter som om jag är väldigt bitter just nu, och avundsjuk på folk som är tillsammans med någon. Men det är inte därför som jag skriver det här. Ja, jag har många gånger blivit bortglömd när mina kompisar blivit tillsammans med någon, och i princip inte kommit tillbaka till den persons liv igen förän de gjort slut, men det är inte därför jag skriver det här. Anledningen är att jag tycker det är så fult att säga att man väljer båda, när sanningen är att ingen gör det. I princip alla väljer kärlek när det kommer till valet och kvalet. Ofta kan man höra folk säga "Jag har inte träffat min pojkvän på jääättelääänge..." när de inte träffats på en vecka, medan de träffade sina kompisar för två tre veckor sen. Det är klart att pojkvännen/flickvännen har en stor del av ens liv, men säg inte då att vänskap är lika viktigt. Alla människor behöver kärlek, och den sortens kärlek kan inte vänner ge. Det är inget att skämmas för att man vill ha den kärleken man bara kan få från sin pojkvän/flickvän. Men påstå inte att det inte går att välja mellan vänskap och kärlek, för alla gör det valet. Man vågar bara inte stå för det.