Hälsosamma Matilda på nya äventyr (plus ett långt utlägg om måsten)
Jag har fått en ny hobby. Den består av att sitta på mitt golv på nätterna och måla. Och när jag säger nätterna, menar jag hela nätterna. Seriöst, ni vill inte veta hur länge jag var uppe igår. Men jag kan inte hjälpa det, det är ju så roligt! :D
Nu ska jag fortsätta målandet, är snart klar. Sen ska jag städa rummet, blev ju inte klar igår. Borde ha börjat tidigare, men dagen idag har spenderats i sängen görandes absolut ingenting. Från början var planen att vi skulle åka till Linköping, men mamma var fortfarande dålig så det blev uppskjutet till imorgon. Men det var skönt, att bara vara en dag. Inte en tanke på skola, vänner, livet, bekymmer... Bara vara. Fortfarande iklädd pyjamas i sängen, surfa på internet och läsa. Även om det säkert låter som en bortkastad dag i mångas öron, så var det himmelriket för mig.
Och nej, jag har inte blivit emo. Men det har varit en en händelserik höst för mig, med resor, självinsikt, skola, känslomässiga sammanbrott och det värsta av allt, Classes skada. Jag har inte givit mig själv tid att tänka igenom allt som hänt, och framför allt hur jag vill ha det.
Pappa sa en gång en sak till mig som fick mig att tänka till. Det var en helg i somras, när han skjutsade mig till jobbet. Jag var jättestressad, för jag hade blivit tillfrågad av tre olika människor om jag kunde vara med dem senare. Och jag hade lovat en först, men mamma ville att jag skulle träffa en annan, osv osv. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa det för att göra alla glada. Och pappa frågade mig då: "Vad vill du göra?"
Jag bara tittade på honom, förstod nästan inte vad han menade. Vad ville jag göra?
"Hela tiden har du bara sagt vad andra vill. Vad vill du göra ikväll? Det är ju ändå det som är det viktigaste, det är ditt liv. Vad vill Matilda göra ikväll? Vill du vara hemma med din familj, vill du gå på bio, vill du ligga och läsa, vill du träffa den och den?"
Jag svarade att jag inte visste vad jag ville göra. För det var sant. Jag var så uppe i att göra alla andra glada, att jag hade ingen aning om vad jag ville. Det hela löste sig så jag hann med att träffa alla och i den ordning jag ville, men hela konversationen fick mig att tänka till. Jag lever alldeles för mycket i vad alla andra ska tycka, säga, vill, att inte har tid för mig själv. Och det värsta är att jag inte är den enda som gör så. Jag lovar att nästan alla människor i dagens samhälle gör vad som förväntas av oss istället för vad vi vill. Vi lever i dagens stress, med huvudet fyllda av alla måsten, jag måste plugga matte, jag måste fixa tvätten ikväll, jag måste ringa min kompis för det var så länge sedan jag gjorde det. Och vissa grejer måste man kanske göra, som tvätten, men andra saker kan man faktiskt skippa också. För är det vänskap om man känner att man måste ha kontakt? Tänk alla människor man har kontakt med bara för att man måste! Ja men vi gick ju i grundskolan tillsammans, vi har känt varandra så länge osv osv. Men vänskap ska vara lätt, otvunget, något man vill. Nu säger inte jag att man ska gå och bryta med alla sina vänner, bara för att man kan eller för att man har en dålig dag, utan att man ska börja prioritera sig själv mer. Det kanske räcker med att skicka ett gulligt sms? Eller om kompisen stjäl mer energi än den ger, och har gjort så en lång tid, kanske man faktiskt ska hoppa över det samtalet. Tänk om båda försöker hålla liv i en vänskap som borde ha dött ut, om båda har vuxit ifrån varandra men som klänger sig fast vid varandra för man måste ha kvar några vänner från grundskolan.
Jösses, vad jag har en förmåga att spåra ur. Det här skulle bara bli ett kort utlägg om att jag är väldigt dålig på att prioritera mig själv, och gör som alla andra en massa måsten istället för saker som jag vill. Det ska nog bli ett av mina nyårslöften, att flytta upp mig själv från 12:e platsen på prioriteringslistan till någonstans högre upp. Inte högst upp, för sådan är inte jag, men bara högre. Vi får se hur det går med det.
Nu ska jag fortsätta med mitt rum och måla. Om någon är ute och går ikväll och tittar in genom mitt fönster kommer ni nog hitta mig på golvet med en pensel i högsta hugg.
Au revoir!
Nu ska jag fortsätta målandet, är snart klar. Sen ska jag städa rummet, blev ju inte klar igår. Borde ha börjat tidigare, men dagen idag har spenderats i sängen görandes absolut ingenting. Från början var planen att vi skulle åka till Linköping, men mamma var fortfarande dålig så det blev uppskjutet till imorgon. Men det var skönt, att bara vara en dag. Inte en tanke på skola, vänner, livet, bekymmer... Bara vara. Fortfarande iklädd pyjamas i sängen, surfa på internet och läsa. Även om det säkert låter som en bortkastad dag i mångas öron, så var det himmelriket för mig.
Och nej, jag har inte blivit emo. Men det har varit en en händelserik höst för mig, med resor, självinsikt, skola, känslomässiga sammanbrott och det värsta av allt, Classes skada. Jag har inte givit mig själv tid att tänka igenom allt som hänt, och framför allt hur jag vill ha det.
Pappa sa en gång en sak till mig som fick mig att tänka till. Det var en helg i somras, när han skjutsade mig till jobbet. Jag var jättestressad, för jag hade blivit tillfrågad av tre olika människor om jag kunde vara med dem senare. Och jag hade lovat en först, men mamma ville att jag skulle träffa en annan, osv osv. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa det för att göra alla glada. Och pappa frågade mig då: "Vad vill du göra?"
Jag bara tittade på honom, förstod nästan inte vad han menade. Vad ville jag göra?
"Hela tiden har du bara sagt vad andra vill. Vad vill du göra ikväll? Det är ju ändå det som är det viktigaste, det är ditt liv. Vad vill Matilda göra ikväll? Vill du vara hemma med din familj, vill du gå på bio, vill du ligga och läsa, vill du träffa den och den?"
Jag svarade att jag inte visste vad jag ville göra. För det var sant. Jag var så uppe i att göra alla andra glada, att jag hade ingen aning om vad jag ville. Det hela löste sig så jag hann med att träffa alla och i den ordning jag ville, men hela konversationen fick mig att tänka till. Jag lever alldeles för mycket i vad alla andra ska tycka, säga, vill, att inte har tid för mig själv. Och det värsta är att jag inte är den enda som gör så. Jag lovar att nästan alla människor i dagens samhälle gör vad som förväntas av oss istället för vad vi vill. Vi lever i dagens stress, med huvudet fyllda av alla måsten, jag måste plugga matte, jag måste fixa tvätten ikväll, jag måste ringa min kompis för det var så länge sedan jag gjorde det. Och vissa grejer måste man kanske göra, som tvätten, men andra saker kan man faktiskt skippa också. För är det vänskap om man känner att man måste ha kontakt? Tänk alla människor man har kontakt med bara för att man måste! Ja men vi gick ju i grundskolan tillsammans, vi har känt varandra så länge osv osv. Men vänskap ska vara lätt, otvunget, något man vill. Nu säger inte jag att man ska gå och bryta med alla sina vänner, bara för att man kan eller för att man har en dålig dag, utan att man ska börja prioritera sig själv mer. Det kanske räcker med att skicka ett gulligt sms? Eller om kompisen stjäl mer energi än den ger, och har gjort så en lång tid, kanske man faktiskt ska hoppa över det samtalet. Tänk om båda försöker hålla liv i en vänskap som borde ha dött ut, om båda har vuxit ifrån varandra men som klänger sig fast vid varandra för man måste ha kvar några vänner från grundskolan.
Jösses, vad jag har en förmåga att spåra ur. Det här skulle bara bli ett kort utlägg om att jag är väldigt dålig på att prioritera mig själv, och gör som alla andra en massa måsten istället för saker som jag vill. Det ska nog bli ett av mina nyårslöften, att flytta upp mig själv från 12:e platsen på prioriteringslistan till någonstans högre upp. Inte högst upp, för sådan är inte jag, men bara högre. Vi får se hur det går med det.
Nu ska jag fortsätta med mitt rum och måla. Om någon är ute och går ikväll och tittar in genom mitt fönster kommer ni nog hitta mig på golvet med en pensel i högsta hugg.
Au revoir!
Kommentarer
Trackback