Som om
Som om matten ryckts undan fötterna, som en kall klump i magen, som om solen försvunnit bakom tjocka svarta moln, som om man ramlat och glasögonen gått sönder, som om provet som kändes jättebra blev ig, som om glassen man sett fram emot smälte, som om man sålt smöret och tappat pengarna, som om man glömt sin älsklingsnalle på restaurangen, som om man råkat haft sönder sin kompis favoritsak, som om man glömde konsertbiljetterna hemma, som om man insett att han aldrig kommer ringa, som om man trodde sig se en lösning och istället fick ett nytt problem, som om man betalat flera tusen kronor för en solsemester och istället får regn, som om man äntligen lyckats köpa staffliet och sen inse att man inte har råd med färgen, så känns det ungefär nu.
Och ändå.
Bara vetskapen att någon kan hjälpa en upp igen, att den kalla klumpen kan tina bort, att solen tittar fram igen, att glasögonen snabbt kan bli reparerade, att omprovet kan bli mvg, att man kan få en ny glass, att en snäll tant ger en pengarna igen, att man kan vända tillbaka och hämta nallen, att kompisen kan skratta och säga att det inte gör något, att föräldrarna kan hinna komma med biljetterna innan konserten börjar, att telefonen kan ringa så fort man reser sig upp, att det nya problemet kan lösa sig utan ett nytt problem, att man kan mötas av strålande solsken när man kommer hem, att man plötsligt kan vinna pengar på lotto, att allting kan lösa sig, gör saken på något vis värre.
För jag är ensam hemma, det är minusgrader hemma, moln så långt ögat kan se, det är långfredag och allt öppnar på tisdag, omprovet är imorgon och jag hinner knappt plugga, ingen är i närheten, bensinen räcker inte till att vända om och alla är griniga och vill åka hem, kompisen får den där minen som säger "varför just den här just nu?", det är köer på e4n så föräldrarna är framme lagom till sista refrängen, telefonen ringer så fort man lämnat huset, den nya lösningen knappt hjälper, solen lyser där borta men inte här, att man vinner 25 kronor, är ingen hjälp direkt.
Förstår ni vad jag försöker säga? Problemet finns, lösningen finns, men det är jävligt otroligt att det kommer att hända. För de kommer knappast lägga av.
Och ändå.
Bara vetskapen att någon kan hjälpa en upp igen, att den kalla klumpen kan tina bort, att solen tittar fram igen, att glasögonen snabbt kan bli reparerade, att omprovet kan bli mvg, att man kan få en ny glass, att en snäll tant ger en pengarna igen, att man kan vända tillbaka och hämta nallen, att kompisen kan skratta och säga att det inte gör något, att föräldrarna kan hinna komma med biljetterna innan konserten börjar, att telefonen kan ringa så fort man reser sig upp, att det nya problemet kan lösa sig utan ett nytt problem, att man kan mötas av strålande solsken när man kommer hem, att man plötsligt kan vinna pengar på lotto, att allting kan lösa sig, gör saken på något vis värre.
För jag är ensam hemma, det är minusgrader hemma, moln så långt ögat kan se, det är långfredag och allt öppnar på tisdag, omprovet är imorgon och jag hinner knappt plugga, ingen är i närheten, bensinen räcker inte till att vända om och alla är griniga och vill åka hem, kompisen får den där minen som säger "varför just den här just nu?", det är köer på e4n så föräldrarna är framme lagom till sista refrängen, telefonen ringer så fort man lämnat huset, den nya lösningen knappt hjälper, solen lyser där borta men inte här, att man vinner 25 kronor, är ingen hjälp direkt.
Förstår ni vad jag försöker säga? Problemet finns, lösningen finns, men det är jävligt otroligt att det kommer att hända. För de kommer knappast lägga av.
Kommentarer
Trackback