Kendra

Såg ett CSI-avsmitt nyss, och i slutet var de på en minnesstund för en flicka som hade blivit mördad. Och jag fick en sådan otrolig lust att  bara gråta ut. Jag vet inte varför jag fick det, antagligen för att det var så fint på något sätt. Och det finns ingen skönare känsla än att få gråta ut, att bara få släppa lös alla känslor man har samlat upp inom sig. Som på konfirmationslägret, den kvällen när alla satt tillsammans och grät. Det var bland de finaste stunder i mitt liv tror jag, runt 20 konfirmander sitter i samma rum och gråter. Det hela började med att en grät, hennes kompisar skulle trösta och så spred sig stämningen i hela rummet. Nästan ingens ögon var torra, och ingen grät av samma anledning, men man grät tillsammans. Det låter helt sjukt, och det är svårt att förstå om man inte var med, men det var bland de finaste stunder i mitt liv. 
 
Men sen när jag började fundera, insåg jag att jag hade ingen anledning att gråta heller. Jag har helt underbara vänner som finns för mig, jag har föräldrar som ställer upp til 100%, en lillebror som är underbar på sitt sätt, världens charmigaste hund och världens bästa häst. Jag har det så otroligt bra, jag har ingen anledning att gråta. På sätt och vis känns det lite tråkigt, missförstå mig rätt. Jag vill inte ha någon anledning att gråta. Men den känslan vi hade på konfirmationslägret, den samhörigheten vi kände när vi grät tillsammans... Det var oslagbart. Det är den känslan vill jag ha nu.