Kendra

Jag tror inte du fattar vad du har gjort. Du säger en mass saker och hoppas att jag ska förstå och förlåta. Men gissa vad, jag förstår inte. Och alla mina principer säger att jag inte ska förlåta. Det som hände är så jävla fel, åtminstone från mitt perspektiv. Det borde inte gå.
Samtidigt så vet jag att jag har ingen anledning att vara arg. För det som hände var inte fel, för någon. Men det känns som om du bränner ett ljus och sedan vill ha ett nytt. Men om du brände det förra, hur ska jag vet att du inte bränner det här?
Av någon anledning så har du fått ett ljus, men ett litet och vitt. Det syns direkt om du bränner det, och då är det borta för gott.

Du sa att du inte ville förlora den fina kontakt vi fått, och jag svarade att jag vill inte det heller. Men jag tror ändå att det är oundvikligt, saker är inte detsamma, saker kan aldrig bli detsamma igen. Det enda vi kan göra är att ta saker och ting som de kommer och se vad det hela blir.

Men bli inte förvånad om jag inte litar på dig på samma sätt, inte tror ditt ord. Det har ju visat sig vara dumt gjort en gång redan.