Kendra

Äntligen helg igen. Veckan har inte varit så spännande. Höjdpunkten var att jag sov över hos Sonja på tisdagen, och se bjöd över mig själv på middag på onsdagen, haha.
I söndags på stan hittade jag en väska till mig, hurra hurra. Den är hur fin som helst, jag blev lite kär i den.

Nu är äntligen veckan slut, och det är helg. Fast jag ser inte fram emot helgen. Jag vet inte varför. Imorgon ska jag på någon broms och svängkurs, sen jobba, och på söndag har jag stall sen fira Andreas. Egentligen borde jag tycka det ska bli jättekul, men jag vet inte. Kan vara så att lördagen dödar all glädje inför helgen (ska upp sex imorgon).

Och det känns som om varenda lektion man går på får man läxa. Ni vill inte se hur min almenacka ser ut, tro mig. Än så länge är nästa vecka någorlunda "ren", men man vet aldrig hur länge det håller i sig.

Och jag är så otroligt less på alla människor just nu. Folk är så otroligt egocentrerade. De säger en massa vackra saker om att man ska ringa och att de alltid finns där för en, men när man behöver dem finns de ingenstans att skåda. Istället förväntar de sig att jag alltid ska finnas för dem, med ett lyssnande öra och en tröstande famn. Att jag ska reda upp deras liv, säga "det kommer ordna sig" och sen kan de gå hem med lättade hjärtan, utan en tanke på att fråga om de kan göra något för mig.
Det här gäller inte alla, tack och lov, det finns faktiskt några som hållit vad de lovar och finns där när jag behövt dem. Det enda jag blir irriterad på är när folk begär så mycket av mig, men inte har en tanke på att jag kanske behöver dem, dem som avfärdar mig bara för att jag alltid verkar glad utåt. Man väljer själv vad man vill se hos en person.

Nu blev det här världens konstigaste inlägg, så jag sätter stopp här. Kanske tar jag bort det här imorgon när jag inte lider av sömnbrist, eller så låter jag det stå kvar. Tiden får utvisa det.