Kendra

Idag på väg hem från bussen kom låten Let the Distance Keep us Together upp på min mp3. Och jag insåg en sak då. Jag är inte längre panikslagen vid tanken på att bli äldre. Fram tills nu så har jag haft nästan ångest att bli äldre, eftersom jag har ingen direkt plan på vad jag ska göra sen efter gymnasiet. Visst har jag precis som alla andra pratat lite löst om att åka och resa, eller jobba ett år för att sedan ta upp studierna igen. Men vad ska jag jobba som? Vart ska jag åka? Vad ska jag plugga? Vart? De frågorna har skrämt mig något extremt. Antagligen för att de hör ihop med den stora frågan: Vad vill jag göra med mitt liv?

Men när jag hörde låten så insåg jag att jag är inte orolig längre. De sista veckorna har jag utformat någorlunda av en plan för mina kommande fem år. Jag är ju trots allt bara 17 år, jag behöver inte ha hela livet utplanerat redan. Det är klart att jag vet vad jag vill jobba med, allra helst, hur jag vill bo osv. Men det är önsketänkande. Vart jag kommer hamna vet man aldrig, men det är ingen idé att stressa upp sig över det. Det som händer, händer, och det är ingen idé att oroa sig för det i förväg.