Kendra

Jag har inte uppdaterat på ett tag. Sportlov kom, och jag är fortfarande lika kvällstrött. I princip kan man säga att jag har jobbat, gått på midnattsöppet av bokrean och blev i samband med det utfrågad av polisen, pluggat matte med morfar och filmkväll hos Katta. Om det här hade varit en vanlig dag så skulle jag skrivit om hur jag igår hade en jättebra dag. Jag skulle vilja skriva om hur kul jag hade med tjejerna i stan, om damen på tåget som skrattade åt Melina när vi grälade om vart längst bak i första vagnen finns någonstans, och hur hennes leende försvann när Melina började berätta om sin fredagkväll på krogen. Jag skulle vilja berätta om tjockismig och tjockismelina som vi utnämnde oss till på Sawadee. Jag skulle vilja berätta om hur jag sen gick till sjukgymnasten, och fick en massa ström i benet, och hur det kändes.

Men jag orkar inte. För allt, allt, har förändrats sen igår. Plötsligt så har jag blivit repet i en dragkamp, plötsligt så vill jag bara gråta hela tiden. Men jag kan inte, jag vill inte. Vill inte ha några känslor. Blir så arg när alla skämtar om det, hur bra vi kommer få det, hur bra det kommer bli. Jag vill inte, jag vill inte!! Lämna mig ifred, jag orkar inte. Och det värsta är, det finns i princip ingen som kan hjälpa. Det är i sådana här stunder man inser hur otroligt ensam man är, och att man kanske behöver söka tröst hos någon man annars inte skulle gjort det hos.

Så som ni märker, livet är inte bra just nu. När ska jag få tid att andas?