Kendra

Min älskling är borta :( Ronja hade hand om den när vi var i stallet, sen måste den ha ramlat ur hennes ficka på något sätt, för den var inte där sen :( Och nu har jag ingen aning om var den är, den kan vara i skogen, i ridhuset etc. Men antagligen har någon tagit den, eftersom vi gick en runda till överallt där vi hade gått. Suck. Jag saknar min älskling.

Och det som känns jävligast är alla om. Om inte jag gjort det, om inte han sagt det, om inte jag kommit på den idén, om inte hon gjort det, om jag frågat tidigare efter den etc etc. Det där är förvirrande, men jag har ingen lust att utveckla eftersom jag kan peka ut folk som faktiskt inte har min mobils försvinnande.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska klara mig. Får väl ta fram min gamla mobil igen. Suck. Jag vill ha min mobil tillbaka.

</3

Efter ridningen idag blev jag helt plötsligt apatisk. Eller, inte apatisk. Känslodöd på gränsen till gnällig. När jag sen pratade med pappa på vägen hem, så blev jag jättenedstämd och sa att det känns så segt allting just nu. Som om jag inte kan lyckas med något. Men pappa gjorde mig lite gladare. Han sa att han var imponerad av mig, att jag lyckades hålla så många bollar i luften. Jag sköter skolan, tränar med Sonja, tar mer och mer tid till stallet ju mer mina medryttare backar, jag extrajobbar. Att jag lyckas hålla igång allt det där.

Men jag tycker ändå att det känns som om jag försöker hålla alla dessa bollar i luften, men det går inte. Som om så fort man försöker igen och kastar upp dem, så ramlar alla ner igen. Och jag kände att jag var tvungen att träffa någon och prata av mig, för så här deppig brukar inte jag bli. Jag behövde prata av mig med någon. Men jag kunde inte komma på vem, för det känns inte som om jag förtjänat det. Jag har inte funnits där för mina vänner när de behövt mig, då kan jag ju inte begära att de ska finnas där för mig.

Och bland det som känns jävligast, är att oavsett hur mycket jag behöver träffa någon och prata och gråta ut eller något, så kan jag inte. För jag har ekonomiprov imorgon som jag måste plugga till. Fan också.

Konsten att jonglera är få förunnat.

Nu blev jag arg på USA. Som jag sa för några dagar sedan hade jag hittat en klänning som jag blev fullständigt förälskad i. Och nu hittade jag en storleksguide på sidan så man kan själv mäta och se vilken storlek man ska ha. OCH DERAS MIDJEMÅTT VAR HELT ÅT SKOGEN!

Jag är helt säker på att en S eller M midja i Sverige var en L där. Om man skulle ha en klänning i storlek L så skulle man ha midjemått 29-30 tum, vilket är ungefär 74-77 cm. Det är ju helt cp. Dessutom så ska man inte ha några bröst. Gah. Jag hatar USA. Nu måste jag sy den klänningen själv, om jag ska kunna ha den. Suck. Och jag som är BÄST på att sy. Inte.

Idag hade vi nationella i engelska, uppsatskrivning. Det gick väl ganska hyfsat ändå. Det enda som var jobbigt var att jag inte hann renskriva allting, bara hälften ungefär. Som tur är har jag världens bästa engelskalärare, som sa att det inte gjorde något. Eftersom jag i princip hade skrivit det så som jag ville ha det så är jag inte så orolig över att jag kommer att få avdrag på grund av något grammatikfel eller så. Nåja, vi får se hur det går.
Efter det skule vi ha matte, men vår lärare var sjuk. Vi hade en vikarie iaf, och jag hjälpte Bea med hennes matte eftersom jag glömt mina böcker hemma och vi ligger på olika kurser. Efter matten skulle vi i vanliga fall ha engelska, men eftersom vi haft nationella tyckte inte vår lärare att vi behövde ha det en gång till. Så vi hade håltimme i två timmar, till klockan tjugo i ett. På svenskan sen hade halva klassen skolkat iaf, men det är inte så förvånande. Förstår inte riktigt varför vi hade den lektionen, vi hade kunnat läsa in det hemma. Så för att sammanfatta, jag hade kunnat sluta halv tio idag, men slutade tjugo över ett istället.

Igår så jobbade jag som sagt. Det var första gången som jag skulle gå helt själv. Och jag tycker nog att det gick rätt bra ändå, trots att allt som kunde hända hände. Folk pratade på hur mycket som helst, deras grannar hade en massa frågor, gamla tanter tyckte att jag var deras passupp etc etc. Men jag hyrde ut två extra tvapparater iaf, så lite duktig var jag :) Och jag jobbade i ungefär 3 timmar, så det gör mig 240 kr rikare. Sen så får vi se hur mycket lön jag får ihop till slutet av månaden. Ah, det är så skönt att tjäna egna pengar. Det enda som är jobbigt är att det mesta av det kommer att gå till att betala av skulder som jag har till mina föräldrar.

Efter jobbet var det bara att skynda sig hem, hämta en kassa med stallkläder som pappa packat åt mig och åka med Cissi till stallet för att vara med på grönt kort kursen. Om man vill börja tävla måste man ha grönt kort, och det får man bara genom att gå den här kursen. Iaf, den skulle hålla på i två timmar, men vi var klara efter 1 timme och 10 minuter. Och eftersom mamma inte skulle komma förän klockan nio tyckte jag att vi kunde rida lite innan eftersom vi skulle hinna det nu. Så jag och Cissi skrittade dubbelt i ungefär 20 minuter, det var mys :)

Nej, nu ska jag gå och plugga lite matte. Morfar kommer över snart, han ska hjälpa mig. Vi har matteprov imorgon och typ ingen kan något. Men eftersom jag har morfar så kommer jag utklassa killarna imorgon :D

Adíos!

Bara ljudet gör att jag fryser, och jag får en nostalgikänsla av det. Framförallt kommer jag att tänka på stallet, och de gånger jag var där och det spöregnade. Som när jag satt inne på kontoret och läste Harry Potter 7 och väntade på att det skulle avta, när jag gick i hagen och det började spöregna och jag skulle hämta häst som var längst bort, som när jag red i ridhuset med Moa och det började regna och åska.

Ah, minnen.

Känns som om jag istället för att få arga reaktioner, vilket jag hade förväntat mig, har sårat folk jag känner och bryr mig om med mitt förra blogginlägg. Det var inte min mening. Vad jag ville säga var att jag blev så irriterad på folk som hävdar att de föredrar både vänskap och kärlek. Ja man behöver båda i sitt liv, det är klart. Och jag kommer antagligen också att glömma bort mina vänner när jag kommer in i ett förhållande. Åh, det här blir bara knas.

Vad jag ville säga var att det var inte min mening att ge kritik till mina vänner som är lyckliga i ett förhållande. Jag missunnar er inte det det minsta, tvärtom är jag jätteglad för er skull. Jag märker ju hur mycket lyckligare ni har blivit, och om jag skulle vilja ta bort det så skulle jag vara en egoistisk jävel, något som jag hoppas att jag inte är. Och ja det är klart att vi ses mindre nu, men jag har ju inte direkt gjort speciellt mycket för att se till att vi ses så mycket heller. Jag vet ju att ni fortfarande finns där för mig. Så förlåt om jag sårade er. Det var inte meningen.

I'll never let you down,
I'll always be around,
When you need someone
To catch you when you fall down.
I'm waiting here for you,
If you decide you want to.
If you want me to stay
Then i'm only a phone call away.

Tittade runt lite på bilddagboken, och upptäckte en sak. På en del tester ska man välja antingen eller mellan två alternativ. Ni vet, tanter eller barn, choklad eller lakrits, stockholm eller göteborg etc. Och på många av dessa finns valet vänskap eller kärlek. Många har kryssat i båda. Och jag har bara en sak att säga till det.

SÅ FAN HELLER!

Hur många kan, handen på hjärtat, säga att de inte glömt bort sina kompisar när de blivit tillsammans med en kille eller tjej? Att de inte tappade kontakten med kompisarna när de blev tillsammans med någon? Att de inte prioriterade att träffa sin pojkvän/flickvän på helgen framför att träffa kompisar?

Svaret är, inte många. Vad jag vet, så är det människor som har ett långdistansförhållande som lyckas hålla igång sina vänskaper, just därför att de inte har möjlighet att träffa sin partner speciellt ofta. Medan de som bor nära varandra har en förmåga att bli helt uppslukade av varandra och glömma allt annat. Kompisarna blir bortglömda, och oftast inte ihågkomna förän förhållandet tar slut. Och då förväntar man sig att bästa kompisar ska komma tillbaka som en hund, viftande på svansen och finnas där igen, som om ingenting har hänt, och trösta och säga att allt kommer ordna sig. Och om kompisen inte vill det, så blir personen skitsur och påstår att kompisen skiter i honom/henne (framför allt tjejer nu) trots att det varit tvärtom länge. Så länge man är i ett föhållande så förstår man inte kritiken som kompisarna framför (om de framför den) om att personen som är i ett förhållande inte bryr sig om vännerna längre. Men så fort man är ur förhållandet så är rollerna ombytta.
En del inser att de inte längre har tid att träffa sina kompisar, men kanske inte varför de inte har tid. Man säger ofta "det var jättelänge sen vi sågs nu, men jag har inte haft tid" när man innan förhållandet hade gott om tid. Man skyller på skolan, nya jobbet, mycket att göra etc etc,  men verkligheten är att man istället för att umgås med sina vänner har valt att vara med sin pojkvän istället.

Jag vet att det låter som om jag är väldigt bitter just nu, och avundsjuk på folk som är tillsammans med någon. Men det är inte därför som jag skriver det här. Ja, jag har många gånger blivit bortglömd när mina kompisar blivit tillsammans med någon, och i princip inte kommit tillbaka till den persons liv igen förän de gjort slut, men det är inte därför jag skriver det här. Anledningen är att jag tycker det är så fult att säga att man väljer båda, när sanningen är att ingen gör det. I princip alla väljer kärlek när det kommer till valet och kvalet. Ofta kan man höra folk säga "Jag har inte träffat min pojkvän på jääättelääänge..." när de inte träffats på en vecka, medan de träffade sina kompisar för två tre veckor sen. Det är klart att pojkvännen/flickvännen har en stor del av ens liv, men säg inte då att vänskap är lika viktigt. Alla människor behöver kärlek, och den sortens kärlek kan inte vänner ge. Det är inget att skämmas för att man vill ha den kärleken man bara kan få från sin pojkvän/flickvän. Men påstå inte att det inte går att välja mellan vänskap och kärlek, för alla gör det valet. Man vågar bara inte stå för det.